Människan har en alldeles speciell ställning i skapelsen eftersom hon är den enda varelse som är skapad till Guds avbild. Hon är utrustad med förnuft, en fri vilja och förmågan att älska, vilket betyder att frivilligt ge sig själv för den andre utan krav på att få något tillbaka. Människan kan, till skillnad från djuren, välja mellan gott och ont, mellan att agera moraliskt eller omoraliskt. Vi kan inte säga om djur att de beter sig omoraliskt. Det är människan som får uppgiften att ansvarsfullt förvalta och skydda skapelsen i harmoni med Gud och Guds vilja. I Gamla testamentet finns det också flera texter som talar om människans ansvar för djuren, exempelvis i 1 Mosebok: »... råd över fiskarna ... och alla djur som rör sig på jorden« (1 Mos 1:28).

Påven Franciskus skriver i sin encyklika Laudato si’: »Tillsammans med vår skyldighet att på ett ansvarigt sätt använda det jorden tillhandahåller, är vi förpliktade att tillerkänna andra levande varelser ett eget värde i Guds ögon: ’enbart genom att finnas till lovprisar de och förhärligar honom’...«. Gud är närvarande i varje varelse. Ingen är överflödig. Mångfalden i skapelsen sjunger Guds lov. Varje skapad varelse har sin mening men den kan bättre förstås som en del av Guds helhetsplan. »De skapade tingen och varelserna existerar bara i beroende av varandra för att ömsesidigt fullända varandra så att de står i varandras tjänst.« Hela skapelsens mål är gemenskap med Gud och uppfyllandet av Guds vilja.

Katolska kyrkan gör, till skillnad från en del andra religioner, ingen skillnad på rena och orena djur. Den helige Franciskus av Assisi älskade djur och varje år på hans helgondag den 4 oktober brukar katoliker få sina husdjur välsignade av prästen. Den äldsta bibliska skapelseberättelsen beskriver hur djuren gavs åt människan för att lindra hennes ensamhet.                            

Vi får aldrig orsaka djuren onödigt lidande. Och samtidigt måste vi också minnas att kärleken till djuren aldrig får leda till att man försummar sina medmänniskor.