Katolsk

Ordet katolsk används av de kristna om kyrkan från allra äldsta tid. Första gången det förekommer är hos den helige Ignatius av Antiochia omkring år 110 e. Kr.

Katolsk kommer av det grekiska katholikós (allmän, universell), och det syftar just på kyrkans universalitet och världsvida utbredning. Ordet kom också att användas som motsatsen till särmeningar (grek haíreses, som ordet heresi kommer av) och är alltså den allmänt gällande, sanna och oförfalskade kristendomen.

Den katolska kyrkan är den kristna huvudströmmen genom tiderna, som under Andens ledning flödar från apostlarna till vår egen tid. Den är inte begränsad till nationer eller språk utan är helt och hållet övernationell. Allt detta finns med i tankarna när vi bekänner tron på "den heliga katolska kyrkan".

Då man ibland talar om att det finns en hel del katolskt bevarat i Svenska kyrkan, då tänker man vanligen på sådant som biskopsämbetet eller på den gregorianska sången. Men det viktigaste katolska arvet i alla protestantiska kyrkor är Bibeln.

(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Klausur

Med klausur menar vi den reglerade avskildhet som medlemmarna lever under i ett kloster. De skall normalt befinna sig i klostret, och inga utomstående (med vissa undantag) har tillträde. Ofta gäller detta en del av klostret, och denna avskilda del kan också kallas klausur. Avsikten med klausuren är att klostrets medlemmar skall kunna leva ett avskilt liv enligt sin önskan utan att störas av andra.

(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Kloster och konvent

Ordet kloster kommer av det latinska claustrum, något stängt, tillslutet. Ett kloster är alltså en gemenskap som lever avskilt för att helt ägna sig åt ett kontemplativt liv genom bön, studier och gemensamt arbete. Ett kloster är i första hand avsett för medlemmarnas egen skull, men det hindrar inte att ett kloster också kan ha en utåtriktad verksamhet.

Till klosterordnarna hör benediktiner, cistercienser, kartusianer och birgittiner. Benediktiner och cistercienser avger löfte om stabilitet, det vill säga att förbli i samma kloster hela sitt liv om inte annorlunda bestäms, till exempel att man grundar ett nytt kloster.

Konvent är något vi särskilt finner inom de mer utåtriktade mendikantordnarna (franciskaner, dominikaner, karmeliter). I konventet lever de ett klosterliknande liv med gemensam korbön, men en stor del av deras verksamhet ligger utanför konventet. De är inte heller bundna vid ett särskilt konvent utan kan växla mellan dem.

Ordet kommunitet har blivit vanligt under 1900-talet och har en mer vag betydelse. Det används ofta om nya kyrkliga gemenskapsbildningar som inte kan passas in i de gamla definitionerna.

(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Kommunion

Att gå till kommunion innebär att ta emot Kristi kropp och blod, bröd och vin i mässan. Kommunion brukar kallas för nattvard i exempelvis Svenska kyrkan. I många katolska kyrkor tar de flesta bara emot brödet, inte vinet. Det är också möjligt att bara ta emot vinet för exempelvis en glutenallergiker. Icke-katoliker kan inte ta emot kommunion i katolska kyrkan.

Man kan ta emot kommunionen stående eller på knä, i munnen eller i handen. På orden “Kristi kropp” resp. “Kristi blod” svarar man tydligt “Amen” innan man mottar sakramentet. Amen betyder: ja, detta är min personliga tro! Tar man emot hostian i munnen låter man tungan bilda en bädd för Kristi kropp, och denna gest ska utföras med stil — varken sammanbitet eller genom att räcka ut tungan. Tar man emot Kristi kropp i handen lägger man vänstra handflatan i höger (om man är högerhänt), tar emot hostian med höger hand och stoppar själv hostian i munnen.

Om kommunionen utdelas under båda gestalterna och man inte önskar dricka ur kalken bär man då hostian i handflatan till kommunionsutdelaren, som doppar Kristi kropp i kalken och säger: “Kristi kropp och blod” och lägger sakramentet på kommunikantens tunga.

Koncilium och Synod

Ordet koncilium (av latinets concilium) betyder "sammankomst, möte". I svenskan byter vi ofta c mot s i sådana ord (till exempel novisiat, provinsial), men det går inte i detta fall. Det finns nämligen i latinet ett likartat ord (consilium med s), som betyder "råd" och som man inte bör blanda ihop det med.

Ordet synod (av grekiska sýnodos) betyder också "sammankomst", och båda har använts i likartad betydelse. Det är emellertid bäst att vi håller dem isär. Är man osäker om vilket man skall välja kan man helt enkelt skriva kyrkomöte. Båda betecknar nämligen en sammankomst av prästerskap och ibland lekmän inom ett område för att avgöra gemensamma frågor. Gäller det ett stift kallas det för en stiftssynod och står under biskopens ledning. Hålls det inom en hel kyrkoprovins kallas det provinsialsynod och leds av provinsens ärkebiskop.

Ordet koncilium kan vi spara för de stora ekumeniska koncilierna, som i antiken omfattade hela det romerska riket och som med tiden blev världsomspännande. Ordet ekumenisk kommer av det grekiska oikuméne och betyder "den bebodda världen". Det användes redan från början om de riksomfattande kyrkomötena och har alltså ingenting med mellankyrkliga förbindelser att göra.

Den katolska och den ortodoxa kyrkan är överens om att det har funnits sju ekumeniska koncilier: Nicea (325), Konstantinopel (381), Efesos (431), Chalcedon (451), Konstantinopel (553), Konstantinopel (680-681) och Nicea (787).

Den katolska kyrkan har sedan haft flera koncilier som inte erkänns av den ortodoxa kyrkan: Fjärde konciliet i Konstantinopel (869)  fem Laterankoncilier (1123, 1139, 1179, 1215 och 1512-17), två koncilier i Lyon (1245 och 1274), konciliet i Wien (1311-1313), konciliet i Konstanz (1414-1418), konciliet i Basel/Ferrara/Florens (1431-1445), konciliet i Trento (Tridentinum 1545-63) och två Vatikankoncilier (1869-70 och 1962-65).

Medan de gamla koncilierna leddes av kejsaren har de senare stått under påvens ledning. Trots många försök har de ortodoxa kyrkorna inte kunnat samla sig till ett nytt koncilium efter 787.

(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008, bearb)

Konfirmation

Konfirmation är ett besvärligt ord, eftersom den katolska kyrkan använder det i en annan betydelse än det har i vardagssvenskan. Detta har förstås sin historia. Konfirmation (latin confirmatio, "bekräftelse") är ett av de sju sakramenten och är en bekräftelse av dopet som sker genom smörjelse med invigd olja (krisma), och den förmedlar Andens gåva till mottagaren. Det vanliga är att biskopen förrättar konfirmationen, men det är numera också vanligt att präster får utdela sakramentet.

I östkyrkan finns inte konfirmationen som en särskild handling utan sker som avslutning av dopet (myrrasmörjelse). Konfirmationen avskaffades vid den lutherska reformationen i Sverige, men bibehölls i viss form i den anglikanska kyrkan. Det var också från England som ordet (inte handlingen) senare kom tillbaka i svenskan. Man började då använda det om katekesförhöret med ungdomarna före deras första nattvardsgång. Ritualet utökades sedan med en handpåläggning, men konfirmationen i Svenska kyrkan är inget sakrament, man brukar inte krisma och den förrättas inte av biskopen.

Tidigare måste man i katolska kyrkan vara konfirmerad för att få ta emot kommunionen. Men i början av 1900-talet medgav påven Pius X att barnen fick gå till sin första kommunion före konfirmationen. Det här vållar förvirring bland icke-katoliker i Sverige, som ofta tror att förstakommunionen och konfirmationen är samma sak.

Även om många konfirmeras i tonåren finns det i katolska kyrkan ingen "konfirmationsålder", utan sakramentet kan ges till varje döpt som har fått undervisning. En tid försökte man inom kyrkan ersätta ordet konfirmation med bekräftelse, men det har aldrig slagit igenom.

(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Konvertit

Konvertit kallas en person som är döpt i ett annat samfund och som upptas i den katolska kyrkans fulla gemenskap. En konversion föregås av undervisning och andlig vägledning.

Kyrka

Ordet kyrka kommer av det grekiska kyriaké, "det som tillhör Herren". På latin heter kyrkan ecclesia, som kommer från det grekiska ekklesía. Ordet betyder från början "folkförsamling" och används om kyrkan i Nya testamentet, till exempel när Jesus säger om Petrus att "på den klippan skall jag bygga min kyrka" (Matt 16:18). De båda orden betyder ett och detsamma.

I de romanska språken ha man tagit över ecclesia (franska église, spanska iglesia), men i de germanska språken har ordet tagits från kyriaké (engelska church, tyska Kirche osv.)

Enligt katolskt språkbruk är kyrkan den gemenskap som Kristus har skapat genom att förena sig med oss i sitt människoblivande, sin död och sin uppståndelse och binda oss samman med honom genom sakramenten. Den kan kallas för Kristi kropp, där han är huvudet (Ef 4:12, Kol 1:18), den kan liknas vid en byggnad, där Kristus är hörnstenen (Ef 2:20), och i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen gentium ("folkens ljus") framställs det som Guds folk genom tiderna. Denna världsvida kyrka, som i trosbekännelsen kallas helig, katolsk och apostolisk, har som vi vet organisatoriska former och framträder i världen regionalt och lokalt. Vi talar om kyrkan i Brasilien eller öst- och västkyrkan.

Vi skriver vanligen kyrkan i Frankrike, inte "den franska kyrkan". Så gör man däremot i ortodoxa och protestantiska nationalkyrkor (Ryska kyrkan, Svenska kyrkan). I dagens svenska har ordet kyrka fått innehåll som gör det svårt att förklara dess katolska innebörd. I dagligt tal och i medierna brukar man mena "Svenska kyrkan" när man talar om kyrkan. Kyrkan tänks vanligen som en institution, som människor har mer eller mindre att göra med, inte som en gemenskap där vi själva ingår.

(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Kärlek

Kärleken är för de flesta svenskar något som hör till känslans område och därför är något flyktigt. Man älskar varandra så länge kärleken varar. Men detta är inte ordets innebörd i katolskt språk. När det heter att "Gud är kärlek" (1 Joh 4:8) betyder det att kärleken är något som tillhör hans väsen och därför aldrig förgår. "Kärleken upphör aldrig" säger Paulus (1 Kor 13:8).

När Jesus säger att vi skall älska våra fiender menar han inte att vi skall ha djup sympati för dem utan att vi skall ägna dem den tillbörliga omsorg som kärleken kräver. Gud har visat sin slösande kärlek till oss - "så älskade Gud världen att han gav den sin ende son" (Joh 3:16) - och han vill att vi i gengäld skall visa honom vår kärlek, något som vi också gör genom att älska vår nästa. Också detta är viljehandlingar, fastän där också finns ett starkt inslag av känslor.

I det politiska språket har man bytt ut ordet mot omsorg eller solidaritet, men inget av dem betyder riktigt detsamma. Kärlek heter på latin amor, men där finns också ordet caritas (som ju också är namnet på den katolska hjälporganisationen).

Caritas betyder kärlek omsatt i praktisk handling, men det finns inte något riktigt bra ord på svenska, motsvarande det engelska charity. Kärleksverksamhet är ett omöjligt ord, för en verksamhet är en organiserad aktivitet som inte har så mycket med vårt privata liv att skaffa. Caritas är däremot något som skall prägla vårt dagliga och personliga liv i omsorg om nästan.

(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)