Lag

I kristet språkbruk betyder lagen Guds föreskrifter för hur vi skall handla. Enligt katolsk tro är lagen redan från början nedlagd i skapelsen, den naturliga lagen, och gäller alla människor, historien igenom. Även de som inte har nåtts av Guds särskilda uppenbarelse har en viss kännedom om lagen.

Att den moraliska lagen är nedlagd i människans natur är en väsentlig punkt i katolsk människosyn och etik. Men som Bibeln lär oss är människan fången i synden och kan inte på ett fullkomligt sätt följa Guds lag. Därför uppenbarade Gud sin vilja för oss, först i det gamla förbundet och sedan och framför allt genom Kristus. Lagen kan därför betyda den mosaiska lagen, som gavs till Mose på berget Sinai. Till den räknas hela den moraliska undervisningen i Gamla testamentet, den som judarna kallar Torah. Lagen innehåller bland annat tio Guds bud och många andra moraliska föreskrifter men också regler för gudstjänsten och offerkulten, liksom för det dagliga livet (till exempel om sabbaten och om ren och oren föda).

Särskilt i Romarbrevet redogör Paulus för de kristnas förhållande till det gamla förbundets lag. Gud har uppenbarat sin fullkomliga vilja i Kristus, och många av de gamla bestämmelserna har därigenom satts ur spel. Den nya lagen är framförallt en kärlekens lag, vars främsta bud är kärleksbudet.

Den lag som Gud har nedlagt i skapelsen får sin fullkomning och slutgiltiga mening genom livet i Kristus. Därför talar kyrkan också om evangeliets lag. I luthersk tradition har ordet lag ofta fått negativa förtecken. Tonvikten läggs på att Kristus befriar från lagens krav, medan man inte så mycket betonar lagens två andra betydelser som vi sett här: den naturliga lagen och kärlekens eller evangeliets lag som Kristus har gett oss. Den lutherska teologin uppfattar därför det kristna livet som en spänning mellan "lagen" (Guds krav på oss) och "evangeliet" (Guds befriande ord). Den här motsättningen finns inte i katolsk teologi, utan här hör de båda olösligt samman (jfr Evangelium). (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Lekman

Lekmän är den stora mängden av kristna som inte tillhör prästerskapet (biskopar, präster och diakoner) och inte heller någon orden eller kongregation.

Eftersom ordet lekman enbart anger vad personen inte är har det mest sin plats just i relation till prästerskap och ordensliv. Lekmän får till exempel läsa mässans bibeltexter och behöver alltså inte ha någon kyrklig vigning för detta. Lekmän kan ha olika uppdrag i kyrkan, men de utgör inte någon grupp inom församlingen eller stiftet utan är helt enkelt dess helt övervägande majoritet. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)