Hoppa till innehåll

Oblat

Ordet oblat har i det katolska språket en helt annan betydelse än det vanligen har i svenskan. Det hör samman med det latinska verbet offerre, "bära fram" och betyder "något framburet, en offergåva".

I Svenska kyrkan och i vardagsspråket betyder det "nattvardsbröd", detsamma som i dagens katolska språk kallas hostia. Det kan också användas om brödsorten som sådan. I den betydelsen kommer ordet från Sveriges medeltid, och på museer kan man se oblatjärn, som de tillverkades med.

I katolska sammanhang är en oblat numera alltid en person. Under medeltiden var oblaterna barn som överlämnades till ett kloster för att uppfostras där och med tiden bli medlemmar. Numera är en oblat en person som har särskilda band till ett kloster och har del i klostrets förböner men utan att vara medlem. Till skillnad från tertiärerna hos mendikanterna utgör oblaterna inte någon grupp utan är individuellt knutna till klostret. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Ofelbarhet

Ofelbarhet eller infallibilitet (av latinets infallibilitas) är något som vi framför allt förbinder med påveämbetet. Läran om påvens ofelbarhet fastställdes på Första Vatikankonciliet 1869-70. Påvens uttalanden är ofelbara när han å hela kyrkans vägnar gör ett förpliktande uttalande i en dogmatisk eller moralisk fråga. Den kan sedan inte ifrågasättas utan måste accepteras av kyrkan utan vidare diskussion.

De båda mest kända fallen är dogmen om Marias syndfrihet (immaculata conceptio) 1854 och dogmen om hennes upptagande till himlen med kropp och själ (assumptio) 1950. I båda fallen visste påven att han hade kyrkan bakom sig, och han handlade inte på eget bevåg.

Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen gentium vidgar begreppet ofelbarhet och uttalar att påvens ofelbarhet utgör en del av kyrkans ofelbarhet. Också biskoparna har del i den när de står i gemenskap med påven som deras huvud, särskilt vid ett ekumeniskt (allmänt) koncilium. "Sanningens ande", säger Jesus till lärjungarna, "skall vägleda er med hela sanningen" (Joh 15:13).

De flesta påvliga uttalanden anses inte i sig ofelbara men har alltid stor auktoritativ tyngd. Det gäller särskilt när påven uttalar sig i centrala och för kyrkan och världen väsentliga frågor. Däremot innebär ofelbarheten inte att påven personligen skulle vara utan fel - det finns många exempel på motsatsen i kyrkans historia. Ofelbarhetsdogmen innebär att Kristus genom alla tider leder sin kyrka på rätta vägar, trots människors misstag och brister. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Offer

Ordet offer kommer av latinets offerre, "bära fram", och det är precis vad det betyder. Ett offer är något som vi bär fram som gåva till Gud. Gud är visserligen fullkomlig och behöver inga gåvor, men han vill att vi skall visa vår lydnad och kärlek till honom.

Gamla förbundets offer (i Jerusalems tempel) var just gåvor, givna enligt löfte eller i tacksamhet. Men redan profeterna gjorde klart att det inte är materiella gåvor som Gud vill ha. Han vill ha oss själva, att vi tillhör honom och visar rättfärdighet och godhet mot varandra. Det når sin höjdpunkt när Kristus i lydnad frambär sig själv som ett offer å hela mänsklighetens vägnar.

Vi som är förenade med honom i dopet har sedan till vår uppgift att tillsammans med honom bära fram oss själva "som ett levande och heligt offer som behagar Gud" (Rom 12:1). Det kommer tydligast till uttryck i mässan, som från sin första början är en offerhandling. När offergåvorna bärs fram vid offertoriet är det tillfälle för oss att bära fram oss själva med allt vad vi har och överlämna det åt Gud. Vid konsekrationen förenar Kristus våra ringa gåvor med sitt eget fullkomliga offer och ger sig själv åt oss i kommunionen.

Det katolska ordet för det eukaristiska brödet, hostia - och det i svenskan vanliga oblat - betyder båda "offergåva". Men hela det katolska livet skall vara ett offer, en gåva till Gud i bön och trofasthet, och det är ingen privatsak utan sker i vår inbördes gemenskap, då vi "bär varandras bördor". "Det ni har gjort för andra, det har ni gjort för mig", säger Kristus jfr Matt 25:40).

Offret innefattar både gudstjänst och vardagsliv. Det betyder bland annat att vi kan be prästerna att frambära mässoffret för någon levande eller död, eller för något annat gott syfte. En tanke som tycks ha varit mera aktuell för några generationer sedan är att vi kan bära fram våra motgångar och lidanden till Gud som ett offer för andra, som den heliga Thérèse av Lisieux gjorde. Det är värt att tänka över.

På vardagssvenska betyder offra något helt annat. Det betyder att ge upp eller välja bort något för ett bättre eller högre ändamål. Man kan offra bonden i schackspelet för att rädda löparen. Man kan också offra livet för att rädda någon annans liv. Här snuddar det vid det katolska bruket av ordet men inte mer än så. Substantivet offer har dessutom fått en rent negativ innebörd, när det handlar om personer. Ett "offer" kallar man den som råkat ut för ett brott eller en olycka (till exempel dödsoffer). Det beror på att svenskan har ett klent ordförråd här, till skillnad från engelskan, där man skiljer mellan sacrifice (offerhandling), victim (den som offras) och offering (frambärande av gåva). Så som ordet offer används i katolsk mening är det inte begripligt annat än i ett religiöst sammanhang. Det måste finnas någon som tar emot offret. Därför är ordet på väg ut ur den sekulära svenskan, men vi har alla möjligheter att bruka det själva. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Ordnar

Ordnar är sammanslutningar av kloster (klosterordnar) eller av religiösa sällskap som följer en viss regel och är kanoniskt erkända av påven.

Inom östkyrkan finns inga klosterordnar, utan alla kloster är självständiga. Också benediktinklostren är i princip självständiga, fastän deras gemenskap kallas för Benediktinorden.

Den äldsta klosterorden i strikt mening, där klostren hålls samman i en gemensam organisation med återkommande möten (generalkapitel), är Cisterciensorden som grundades 1098. Andra klosterordnar är Kartusianorden och Birgittinorden.

På 1200-talet uppstod mendikantordnarna, det vill säga Franciskan-, Dominikan.- och Karmelitorden (se Munkar), och de fick snart stadfästelse av påven. Alla dessa ordnar var från början manliga, men mycket snart fick de också en kvinnlig gren, som kallades "andra orden". När sedan lekmän anslöt sig - men utan att avlägga de stränga ordenslöftena - kallades de "tredje orden", och medlemmarna kallas tertiärer. Det är alltså enbart mendikantordnarna som har tertiärer. De kan leva i ordensliknande gemenskaper och kallas då regulartertiärer, eller också i det vanliga samhällslivet.

Under korstågstiden uppstod också andliga riddarordnar, som Tempelherreorden och Johannitorden. Den senare är fortfarande verksam i katolska kyrkan under namnet Malteserorden. Medlemmarna bor inte i gemenskaper.

Den tridentinska reformen i mitten av 1500-talet gav upphov till en mängd nya sällskap och sammanslutningar i kyrkans tjänst. Många av dem fick påvligt erkännande som kongregationer, manliga och kvinnliga, som har inbördes olika utformning. Somliga, som har en striktare regel, fick också ställning som ordnar. Alla dessa utgör ett komplicerat och ganska oöverskådligt nätverk och omtalas ofta (litet oegentligt) som ordensfolk.

Många nya gemenskaper som tillkommit i nutiden har ännu inte fått påvligt erkännande men kan ha ett betydande inflytande inom kyrkan och har olika strukturer. Opus Dei har en särskild ställning som personalprelatur. Personalprelaturerna är stiftade för att utföra vissa specifika pastorala uppgifter för olika sociala grupper.