Påven är kyrkans ledare och en synlig symbol för kyrkans enhet. Det behövs en person som kan hålla ihop en världsvid kyrka. Det var Jesus själv som inrättade detta ämbete när han gav förtroendet till en av sina apostlar att vara ledare för den unga kyrkan. I evangeliet står det att Jesus sa till Petrus »Du är den klippa på vilken jag ska bygga min Kyrka« (jfr Matt 16:18). Senare sa Jesus till Petrus: »Var en herde för mina får« (Joh 21:17) med vilket han menade att Petrus skulle leda, hålla ihop och stötta tron i den kristna gemenskapen. Petrus reste senare till Rom där han led martyrdöden, det vill säga han blev dödad för sin tros skull.

Påvarna är aposteln Petrus efterträdare, de har samma ansvar som Petrus hade för att tron hålls levande och inte får fel innehåll. Påven är biskop av Rom och han leder kyrkan i gemenskap med de andra katolska biskoparna. Inga viktiga beslut om kyrkans liv och som rör alla katoliker överallt kan fattas utan att påven har sista ordet. Men han kan inte fatta beslut som går emot det som kyrkan har trott och lärt i alla tider. Påvens uppgift kan alltså inte jämföras med en vd för ett företag eller en partiledare. För oss katoliker är påven symbolen för att vi, trots den stora mångfalden, är en gemenskap, och framförallt på att Gud genom sin helige Ande leder sin kyrka och aldrig överger henne.

Genom historien har påvarna haft en betydande kulturell och historisk roll. Exempelvis var det påven Sixtus IV som grundade Nordens första universitet i Uppsala, år 1477. Påven Johannes Paulus II besökte Sverige 1989 och påven Franciskus hösten 2016. Påven är idag en talesman för omsorgen om skapelsen, rättvisa, fred och det mänskliga livets okränkbara värdighet. Påvens miljöencyklika Laudato si’ är uppskattad långt utanför katolska kyrkans gränser. Han påminner oss också om att vårt liv är betydligt större än bara det materiella.