För katoliker och ortodoxa är helgon personer i himmelen som levt ett liv i stor kärlek och moralisk godhet. De har redan i sitt jordeliv blivit fullkomligt Kristuslika och redo för himlen. Ibland är de officiellt helgonförklarade, men ett oräkneligt antal helgon är okända.  Alla människor är kallade att bli helgon, det vill säga att vara det som Gud har tänkt att vi ska vara när han skapade oss: att leva i full gemenskap med honom här i världen. Detta är ofta svårt för oss människor, som gärna sätter oss själva i centrum i stället för Gud. Det är därför det är så beundransvärt att någon verkligen låter Guds kärlek och vilja råda i sitt liv, fullt ut. Vi har helgonen som förebilder, kanske kan man till och med kalla dem för våra kristna »hjältar«. När man läser om helgonens liv är det slående vilken inre glädje som präglar dem, trots många gånger svåra yttre omständigheter. Många har också upplevt svårigheter i sin tro men alltid litat mer till Gud än till sina egna tvivel.

Vi katoliker tillber inte helgonen utan ber om deras förböner för oss, ungefär som man kan be en granne i kyrkbänken göra. Men med skillnaden att helgonen nu lever inför Gud och därför kan be för oss direkt till Gud. Ofta har vi en särskilt nära relation till ett visst helgon, kanske ett helgon vi är uppkallade efter. Han eller hon är som en extra vän i himmelen.

Det främsta helgonet är jungfru Maria, Guds moder. Andra kända helgon är Lucia, Nikolaus och Franciskus av Assisi. Mest känd i Sverige är nog heliga Birgitta som levde på 1300-talet. Helgon från vår tid är exempelvis moder Maria Elisabeth Hesselblad (1870–1957) som startade en ny gren av Birgittaorden som spred sig till hela världen och under kriget bodde i Rom och räddade judar undan nazisterna, eller Moder Teresa av Calcutta (1910-97) som grundade en orden som särskilt hjälper de allra fattigaste och mest utsatta som inte ens har någonstans att bo utan ofta lämnats ensamma på gatan.

Här finns en helgonkalender med en beskrivning av helgonen för respektive dag.