Dialog och mångfald

1 Tim 4:10:

”Det är därför vi strävar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror.”

Påve Paulus VI, encyklikan Ecclesiam Suam, 1964, §§ 72 - 73:

”Det var Guds initiativ att spontant öppna frälsningens dialog: ’Gud har älskat oss först’ (1 Joh 4:10); det är sedan upp till oss att föra ut samma dialog till människorna utan att vänta på att bli uppmanade till det. Frälsningens dialog började med kärlek, med den gudomliga godheten: ’Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son’ (Joh 3:16); ingenting annat än en brinnande och osjälvisk kärlek får motivera vår dialog.”

Påve Paulus VI, encyklikan Ecclesiam Suam, 1964, ur § 81:

”Dialogen har fyra kännetecken:

(1) Framför allt tydlighet; (…) Dialogen inbjuder människan att utöva sina bästa förmågor. Detta anspråk är ensamt nog för att betrakta dialogen som ett av de bästa uttrycken för mänsklig aktivitet och kultur. (…)

(2)Dialogens andra kännetecken är ödmjukhet. (…) Dialogen är varken högfärdig, bitter eller förolämpande. (…) dialogen är varken ett maktuttryck eller en pålaga. Dialogen är fredlig; den undviker våldsamma metoder; den är tålmodig och generös.

(3)Tillit, inte bara till den makt som orden själva besitter, utan i ett förhållningssätt som välkomnar tilliten hos vår samtalspartner. Tillit främjar förtroende och vänskap. Den sammanbinder våra hjärtan i en ömsesidig förbundenhet med det goda som utesluter all själviskhet.

(4)Till sist, en pedagogisk klokhet som aktar på lyssnarens psykologiska och moraliska bakgrund, om den som lyssnar är ett barn, som saknar utbildning, som är oförberedd, som är osäker eller fientligt inställd. Klokheten söker att förstå åhörarens mottaglighet och fordrar att vi anpassar oss på ett rimligt sätt så att vi inte framstår som stötande och obegripliga.”

Påve Paulus VI, encyklikan Ecclesiam Suam, 1964, ur § 87:

”Innan man talar, är det nödvändigt att lyssna, inte bara till en människas röst, utan till hennes hjärta. En människa måste först bli förstådd; och när så påkallas, medhållen. När vi försöker handla som herdar, fäder och människors lärare, måste vi också bli deras bröder. Dialogens anda är vänskap, och än mer, tjänst. Det här måste vi komma ihåg och förverkliga efter Kristi förebild och påbud.”

Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra Aetate, ur § 1:

”Alla folk utgör ju en enda gemenskap, de har ett och samma ursprung, eftersom Gud lät hela människosläktet bosätta sig överallt på jordens yta; de har också ett och samma slutmål, Gud, var försyn, nådebevis och frälsningsbeslut omfattar alla …”.

Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra Aetate, ur § 2:

”Kyrkan uppmanar därför sina barn att med klokhet och kärlek samtala och samarbeta med anhängare till andra religioner och därvid vittna om kristen tro och kristet liv, och så erkänna, bevara och främja de andliga och sedliga skatter, liksom de sociala och kulturella värden, som finns hos dessa religioner.”

Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra Aetate, ur § 3:

”Även om under århundradenas lopp inte så få tvistigheter och fientligheter har uppstått mellan kristna och muslimer, uppmanar konciliet alla att glömma det förflutna, uppriktigt sträva efter ömsesidig förståelse och gemensamt till alla människors bästa bevara och främja den sociala rättvisan, de sedliga värdena och inte minst freden och friheten.”

Biskopssynoden Justitia in mundo, ”Rättvisan i världen”, 1971, § 44:

”Kyrkan erkänner vars och ens rätt till yttrande- och tankefrihet. Denna innefattar också allas rätt att bli lyssnade till i en anda av dialog, som tar hänsyn till en legitim mångfald i kyrkan.”

Den helige påven Johannes Paulus II, ur tal vid den interreligiösa böne-, faste- och pilgrimsdagen i Assisi, 27 oktober 1986:

”Låt oss i den (bönedagen i Assisi) se en försmak av vad Gud skulle vilja se förverkligas i mänsklighetens historia: en vandring där vi som syskon tillsammans går mot det transcendenta mål som Han förbereder för oss.”

Den helige påven Johannes Paulus II, encyklikan Redemptoris Missio, ”Kyrkans missionsverksamhet”, 1990, ur § 28:

”Anden visar sig på ett speciellt sätt i kyrkan och hennes medlemmar, samtidigt som dess närvaro och verkan är universell och obegränsad av tid och rum. Andra Vatikankonciliet påminde om att Anden verkar i varje människas hjärta genom de ”Ordens frön” som finns i all religionsutövning och i all mänsklig strävan att nå sanningen, det goda och Gud. (…) Andens närvaro och verkan berör inte bara individer utan även samhälle, historia, folk, kulturer och religioner.”

Den helige påven Johannes Paulus II, encyklikan Redemptoris Missio, ”Kyrkans missionsverksamhet”, 1990, ur § 56:

"De som för dialog med varandra måste vara samstämmiga med sina egna religiösa traditioner och övertygelser och vara öppna för att förstå den andra parten utan hyckleri och trångsynthet. De måste i sanning, ödmjukhet och lojalitet vara medvetna om att dialogen kan berika båda sidor. Man får inte ge upp sina grundsatser eller blunda för svårigheterna utan måste avge och ta emot vittnesbörd för att var och en skall kunna gå framåt på det religiösa sökandets och den religiösa erfarenhetens väg, så att samtidigt fördomar, intolerans och missförstånd undanröjs. Dialogen leder till inre rening och omvändelse, och om den förs med lyhördhet för den heliga Anden kommer den att bära andlig frukt".

Den helige påven Johannes Paulus II, encyklikan Ut unum sint, ”Att de blir ett”, 1995, § 28:

”Förmågan att föra ’dialog’ finns i den mänskliga naturen och hör till dess värdighet. Som filosofin ser det, är denna förmåga nära relaterad till det som konciliet framför som den kristna sanningen om människan: hon är verkligen ’den enda varelse på jorden som Gud har skapat för dess egen skull’, och därför kan människan ’inte finna sig själv helt och fullt utan att uppriktigt ge sig själv’. Dialogen är ett nödvändigt steg på vägen till människans självförverkligande, och det gäller för varje individ och varje mänsklig gemenskap. Fastän begreppet ’dialog’ tycks prioritera kunskapsmomentet (dia-logos) så har varje dialog allomfattande och existentiella dimensioner. Den är förpliktande för människan i sin helhet; och en dialog som förs mellan gemenskaper inkluderar på samma sätt vars och ens särskilda egenskaper. (…) Dialog innebär inte bara att man utbyter tankar utan den är i viss mening alltid ett ’utbyte av gåvor’.”

Ur påven den helige Johannes Paulus II:s generalaudiens 9 september 1998:

”Först måste vi hålla i minnet att allt mänskligt sökande efter sanning och godhet, och efter Gud, är inspirerat av den Heliga Anden. De olika religionerna uppkom just utifrån denna för människan ursprungliga öppenhet för Gud. Uppkomsten ligger ofta hos grundare som, med Guds Andes hjälp, nådde en djup religiös erfarenhet. När denna erfarenhet förmedlades till andra gjordes det i form av lärosatser, riter och föreskrifter i de olika religionerna.

Bönen är det mest karaktäristiska uttrycket för varje äkta religiös erfarenhet. Eftersom den mänskliga anden besitter en grundläggande öppenhet för Guds handlande som driver den att gå utöver sig själv, anser vi att ’varje äkta bön framkallas av den Heliga Anden, som på ett mystiskt sätt är närvarande i varje persons hjärta’ (från ett tal till den romerska kurian, 22 december 1986, § 11).”

Ur påve Franciskus tal till deltagarna i det internationella mötet för fred arrangerat av Sant’Egidios kommunitet, 30 september 2013:

”En andlig ledare är alltid en fredens människa eftersom påbudet att bringa fred finns i djupet hos de religiösa traditionerna som vi representerar här. Men vad kan vi göra? Ert årliga möte antyder vägen framåt: modet att föra en dialog. Detta mod och denna dialog ger oss hopp. Det handlar inte om en optimism; det är något helt annorlunda. Hoppet! I världen och i våra samhällen finns inte mycket fred därför att dialogen saknas. Vi tycker att det är svårt att gå bortom vår egen trånga horisont och våra egna intressen för att öppna oss för en sann och uppriktig jämförelse. Fred kräver en orubblig, tålmodig, stark och intelligent dialog där inget går förlorat. Dialogen kan besegra krig. Dialogen kan få människor i olika generationer och som ofta inte känner varandra att leva tillsammans; dialogen gör att medborgare från olika etniska bakgrunder och olika trostillhörighet kan leva tillsammans. Dialogen är fredens väg. Ty dialogen fostrar förståelse, harmoni, samförstånd och fred. Av det skälet är det livsviktigt att dialogen kan växa och utvecklas mellan människor som kommer från olika villkor och trosgemenskaper. Den ska vara som ett fredsnät som skyddar världen och särskilt de som är mest utsatta. Som andliga ledare kallas vi att vara äkta ’dialogmänniskor’, att samarbete för att bygga fred, inte som mellanhänder utan som äkta fredsmäklare. (…) Var och en av oss kallas att vara fredsbyggare genom att förena och inte åtskilja, genom att släcka hatet och inte fastna i det, genom att öppna vägar till dialog och inte genom att bygga nya murar! Låt oss föra dialog och möta varandra för att så lägga grunden till en dialogkultur i världen, en mötets kultur.”

Från påve Franciskus allmänna audiens, 22 oktober 2016:

”Dialogen får människor att lära känna varandra och förstå varandras behov. Dialogen är framför allt ett tecken på respekt, därför att den placerar personen i ett lyssnandets förhållningssätt, så att hon är mottaglig för de bästa synpunkterna hos talaren. För det andra är dialogen ett uttryck för kärlek därför att den hjälper oss att utforska och dela det gemensamma goda samtidigt som den inte bortser från våra olikheter. Därtill inbjuder oss dialogen att ställa oss framför den andre och betrakta honom eller henne som en Guds gåva, som någon som tilltalar oss och ber om att bli erkänd. (…) En sann dialog kräver stunder av tystnad för att vi ska inse den fantastiska gåvan av Guds närvaro i en broder eller syster. (…) Dialogen bryter ner skiljemurar och missförstånd: dialogen bygger kommunikationens broar och den tillåter inte någon att isolera sig eller dra sig undan till sin egna lilla värld. Glöm inte att dialog betyder att lyssna till vad den andre säger till mig, och att jag själv på ett vänligt sätt säger vad jag tycker. ”