Flyktingar

Ur Bibeln 3 Mos 19:33 – 34: Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.

Ur den helige Johannes Paulus II:s budskap för världsböndagen för migranter år 2000, § 4:

På många håll i världen lever människor i dag i tragisk instabilitet och osäkerhet. Därför är det inte förvånande att de fattiga och nödlidande som lever i sådana situationer försöker att fly för att hitta ett land som kan erbjuda dem bröd, värdighet och fred. Detta är de förtvivlade människornas flykt: ofta unga män och kvinnor som inte har något annat val än att lämna sitt eget land för att bege sig ut i det okända. Varje dag gör tusentals människor i riskfyllda försök att fly från ett liv utan framtid. Dess värre blir ofta den verklighet som de finner i värdländerna en ny källa till besvikelse.

Samtidigt tenderar relativt välbärgade stater att skärpa sina gränser på grund av påtryckningar från den allmänna opinionen som störs av de olägenheter som invandringen för med sig. Samhällen måste handskas med män och kvinnor i irreguljära situationer eftersom de saknar rättigheter i det land som vägrar att välkomna dem. Under den här kategorin faller också offer för organiserad brottslighet och hänsynslösa entreprenörer.

På tröskeln till det stora jubiléet år 2000 när kyrkan förnyar sin medvetenhet om sin mission till tjänst för den mänskliga familjen, reser den här situationen allvarliga frågor. Globaliseringsprocessen kan utgöra en möjlighet om kulturella skillnader ses som ett tillfälle för möten och dialog, och om den ojämna fördelningen av jordens resurser leder till en ny medvetenhet om den nödvändiga solidaritet som måste förena den mänskliga familjen. Om däremot skillnaderna ökar så kommer fattigare människor att tvingas till en desperationens exil medan de rikare länderna fastnar i ett omättligt begär att samla de tillgängliga resurserna i sina egna händer.

Ur påve Benedikt XVI:s fredsbudskap 2010, § 4:

Utan att komman in på speciella tekniska lösningar, är kyrkan, som ”expert på mänsklighet”, icke desto mindre angelägen om att uppmärksamma relationen mellan Skaparen, människorna och den skapade ordningen. Johannes Paulus II hade 1990 talat om en ”ekologisk kris” och genom att framhäva dess huvudsakliga etiska karaktär, pekat på ”det brådskande moraliska behovet av en ny solidaritet”. Hans vädjan är än mer angelägen idag, när vi ser tecken på en växande kris som det skulle vara oansvarigt att inte ta på allvar. Kan vi förbli likgiltiga inför problem som hänger ihop med klimatförändring, ökenspridning, försämring av och produktionsbortfall på stora jordbruksarealer, föroreningen av floder och vattendrag, förlusten av biologisk mångfald, ökningen av naturkatastrofer och skogsskövlingen i tropiska regioner? Kan vi bortse ifrån den växande företeelsen av ”miljöflyktingar”, människor som på grund av försämringen av sin naturliga livsmiljö tvingas överge densamma – liksom ofta även sina ägodelar – för att konfronteras med tvångsförflyttningens faror och osäkerhet? Kan vi förbli oberörda inför aktuella och möjliga konflikter som har att göra med tillgången på naturresurser? Allt detta är frågor som allvarligt påverkar utövandet av de mänskliga rättigheterna som rätten till liv, mat, hälsa och utveckling.

Ur påve Benedikt XVI:s Budskap för världsböndagen för migranter och flyktingar 2011: Trons vishet fostrar en kontemplativ blick som erkänner att vi alla tillhör en enda familj, migranterna och den lokala befolkningen som välkomnar dem, och att alla har samma rätt att ta del av jordens resurser, vars bestämmelse är universell och som kyrkans sociallära undervisar om. Det är här som solidaritet och delaktighet grundläggs.

Ur påve Franciskus predikan på Lampedusa, 8 juli 2013:

”Var är din broder?” Hans blod ropar till mig, säger Herren. Det är inte en fråga riktad till några andra; det är en fråga som riktas till mig, till dig, till var och en av oss. Dessa våra bröder och systrar försökte undkomma svåra situationer för att finna något slags lugn och frid; de sökte en bättre plats för sig själva och sina familjer, men i stället har de funnit döden. Hur ofta är det inte som dessa människor misslyckas med att få förståelse, misslyckas med att bli accepterade, misslyckas med att bemötas med solidaritet. Och deras rop stiger upp till Gud! Än en gång tackar jag er, Lampedusas invånare, för er solidaritet. Jag lyssnade nyligen på en av dessa våra bröder. Innan de kom hit, hade han och andra varit utlämnade till människosmugglare, människor som utnyttjar andras fattigdom, människor som lever av andras misär. Hur mycket har inte dessa människor fått lida! Några av dem kom över huvud taget inte hit.

Bekvämlighetens kultur som gör att vi bara tänker på oss själva, gör oss okänsliga inför andra människors rop på hjälp. Den får oss att leva i en såpbubbla, som även om den kan vara vacker, inte har något innehåll; denna bekvämlighetsbubbla leder till en flytande och tom illusion som resulterar i likgiltighet för andra; ja, den leder till en globaliserad likgiltighet. I denna globaliserade värld har vi förfallit till globaliserad likgiltighet. Vi har vant oss vid de andras lidande: det berör mig inte längre; det bekommer mig inte; det har inte med mig att göra!

Ur påve Franciskus budskap för världsböndagen för fred 1 januari 2018:

Många mottagarländer har sett en utbredning av den retorik som hävdar att välkomnandet av migranter sätter den nationella säkerheten på spel och klagar på de höga kostnaderna. På så vis förnedrar de den mänskliga värdigheten som alla Guds söner och döttrar åtnjuter. De som av politiska skäl underblåser en rädsla för migranter sår våld, rasdiskriminering och främlingsfientlighet istället för att skapa fred. Detta är ett stort problem för alla de som arbetar för varje människas säkerhet. Alla tillgängliga data som finns i den internationella gemenskapen tyder på att migrationen kommer att fortsätta i framtiden. För somliga utgör det ett hot. Själv ber jag er att i förtröstan se det som en möjlighet att bygga fred. (Ur § 2)

När vi vänder blicken mot migranter och flyktingar konstaterar vi att de inte kommer tomhänta. De har med sig sitt mod, sina färdigheter, sin energi och sina ambitioner. Därtill kommer de med sina egna kulturella skatter, och på så vis berikar de länderna som tar emot dem. Vi ser också kreativitet, målmedvetenhet och uppoffringar hos åtskilliga enskilda människor, familjer och gemenskaper världen över som öppnar sina hem och hjärtan för migranter och flyktingar, också där det är ont om resurser. (Ur § 3)

Att erbjuda asylsökande, flyktingar, migranter och offer för trafficking en möjlighet att finna den fred de söker kräver en strategi som förenar fyra handlingar: att välkomna, att skydda, att stödja och att integrera.

Att ”välkomna” handlar om att utvidga de legala vägarna som flyktingar och tvångsförflyttade personer kan komma in i ett land på, i stället för att driva dem till länder där de riskerar förföljelse och att utsättas för våld. Det handlar också om att avväga nationella säkerhetsintressen mot grundläggande mänskliga rättigheter. Skriften påminner oss om: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”

Att ”skydda” har att göra med vår plikt att erkänna och försvara den okränkbara värdigheten hos de som flyr från verkliga faror för att söka asyl och säkerhet, och att förhindra att de blir utnyttjade. Jag tänker särskilt på kvinnor och barn som befinner sig i situationer som exponerar dem för risker och övergrepp och till och med för slaveri. Gud gör inte skillnad på människor: ”Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor.”

Att ”stödja” innebär att värna om migranters och flyktingars fullödiga mänskliga utveckling. Bland många möjligheter att göra detta vill jag understryka vikten av att tillförsäkra barn och ungdomar tillträde till alla nivåer av utbildning. Detta gör det möjligt för dem att inte bara odla och förverkliga sina möjligheter utan också att bättre utrusta dem att möta andra och att utveckla en anda av dialog snarare än fördömande och konfrontation. Bibeln lär oss att Gud ”älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.”

Till sist, att ”integrera” betyder att tillåta flyktingar och migranter att fullt ut delta i det samhälle som välkomnar dem. Det leder till en ömsesidigt berikande process och ett fruktbart samarbete till tjänst för det lokala samhällets fullödiga mänskliga utveckling. Den helige Paulus uttrycker det med följande ord: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud.” (Ur § 4)