Bikten

Försoningens sakrament försonar människan med Gud när det kristna livet har skadats. Så som Jesus har givit denna fullmakt åt sina lärjungar och deras efterträdare, har prästerna fått den av biskopen.

Försoningens sakrament (kallas också botens sakrament eller bikten) är ett tecken på Guds kärlek och förlåtelse. Också den som medvetet vänt sig till Kristus och vill tillhöra honom misslyckas, faller - och denna vår synd skiljer oss både från Gud och från våra medmänniskor. Katoliker känner sin svaghet, sina tillkortakommanden och sitt behov av ständig omvändelse. Genom försoningens sakrament kan de återknyta förbindelsen med Gud och med varandra. Den som uppriktigt ångrar sin synd, bekänner den och vill bättra sitt liv får alltid Guds förlåtelse. På Kristi uppdrag löser prästen den biktande från alla synder.

Den som uppriktigt ångrar sin synd, bekänner den och vill bättra sitt liv får alltid Guds förlåtelse.

Dagligen blir vi påminda, genom tidningar, radio och TV, om all den ondska och orättfärdighet som finns i världen. Ingen är utan skuld. Men det onda har inte sista ordet. Jesus Kristus, Guds Lamm, tar bort världens synd genom sitt offer för oss. Att bikta och att göra bot, det är att ta emot Guds förlåtelse och kraft, det är att låta Kristi seger ta konkret form i mitt eget liv - den del av världen som just jag har ansvar för. I lojalitet med församlingen, min omgivning, mina medmänniskor, tar jag på mig mitt ansvar och nämner min egen skuld vid namn, samtidigt som jag bekänner min vilja till omvändelse, till ett bättre liv, i Jesu Kristi kraft, med honom.

Att bikta regelbundet är att ständigt på nytt och mer medvetet gå in i gemenskapen med Gud och människorna. Ingen av oss lever bara för sig själv. Men synden är att välja bara sig själv. Synd är frivillig handling. Vi är fria att välja vår egen tillfredsställelse och att blunda för andras behov och vår egen djupaste kallelse till fullkomlighet. Bot är att kämpa mot denna svaghet, med Kristi kors som vapen. Också bikten är en frivillig handling.

Att bikta kan tyckas vara något förödmjukande, men i själva verket är bikten ett uttryck för vår mänskliga värdighet. För när vi biktar tar vi ansvar för våra misstag och får upprättelse. När vi får formulera både vår synd och vårt avståndstagande från synden och vår vilja att hålla fast vid Herren, då mognar vi som människor och som kristna. Därför bör vi ofta och gärna ta emot denna Herrens stora påskgåva till oss, förlåtelsens gåva till ny kraft i kampen mot det onda i den värld som var och en av oss är en del av.