Hoppa till innehåll

Meditation och kontemplation

Ordet meditation (latin meditatio) har oftast använts om uppmärksam och eftersinnande läsning av Skriften eller av annan andlig litteratur. Sådan meditativ läsning, särskilt i klostren, brukar kallas lectio divina, "andlig läsning", och det är ofta omvittnat att den leder fram till compunctio man känner "ett styng i hjärtat" då man upplever sin egen ringhet och Guds oändliga barmhärtighet och kärlek. Men meditation kan också ske utan att man har någon bok i handen, man kan i sitt inre stanna vid ett bibelord eller annat kristet kärnord, smaka på det och långsamt låta det tränga in i medvetandet.

I den tidiga kyrkan kallade man det ibland för ruminatio (idisslande). Rosenkransbönen är en form av meditation, där vi genomgår olika mysterier i Kristi liv samtidigt som bönerna bildar en avskärmande mur mot omvärldens larm.

En mera aktiv form av meditation finner vi inom den ignatianska spiritualiteten. I den helige Ignatius av Loyolas andliga övningar (exercitier) ingår att man i fantasin återskapar den heliga historien och upplever den med alla sinnen.

Kontemplation (latin contemplatio) betyder på sätt och vis motsatsen, att man tömmer medvetandet på intryck och stannar till i tysthet inför Guds heliga närvaro. Den är ett stilla skådande och lyssnande så att Gud kan ta sin boning i själens innersta rum.

Kontemplationen spelar en viktig roll inom katolsk mystik, och den utmärker Karmelitordens spiritualitet. Också den östkyrkliga Jesusbönen tillhör den kontemplativa traditionen. Det är inte tanken på Jesus utan hans ständiga närvaro i hjärtat som är bönens mål.

Ordet meditation hade varit mer eller mindre försvunnet ur det svenska medvetandet när det fick en förnyelse på 1970-talet genom olika meditationsrörelser, som vanligen var österländskt inspirerade. Dessa former av meditation, som snabbt spred sig, hade större likheter med vad vi kallar kontemplation. De syftade till att tömma sinnet, inte till att fylla det med något tankeinnehåll, men detta gjordes inom en hinduisk eller buddhistisk referensram. Detta förvirrar en smula vår användning av orden, men det är lämpligt att vi också i dag håller meditation och kontemplation isär. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Monastisk

Ordet monastisk syftar på sådant som hör till kloster- och eremitlivet. Den monastiska rörelsen var den stora eremit- och klosterrörelsen som drog genom kyrkan i början av 300-talet.

Monastisk teologi är den teologi som utvecklades i klostren och främst har till syfte att närma människan till Gud, detta till skillnad från den senare och mer spekulativa skolastiska teologin. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Munkar och bröder

Munk (grekiska monachos) betyder från början "en som lever ensam", och troligen menas en celibatär. Ordet möter första gången i Thomasevangeliet (kanske från 100-talet), som upptäcktes så sent som 1945. Munk blev den allmänna benämningen på dem som lever ett monastiskt liv, särskilt medlemmarna i ett manligt kloster (latin monasterium). Den kvinnliga motsvarigheten kan kallas en monial, men ordet är inte särskilt brukligt hos oss.

Munkar i egentlig mening är de som i östkyrkan följer den helige Basileos regel (i praktiken alla munkar) och i västkyrkan de som följer Benedictus regel (benediktiner, cistercienser, trappister, camaldolenser, olivetaner). Så kallas också medlemmar av vissa ordnar som följer Augustinus ursprungliga regel, till exempel augustineremiter. Andra augustiner kallas för kaniker eller korherrar, till exempel premonstratenser). Skillnaden består i om de är kontemplativa eller mera aktivt utåtriktade.

Till munkordnarna räknas också Kartusianorden, som är ett slags eremitorden. Medlemmarna i den nya typen av ordnar som uppkom under högmedeltiden (franciskaner, dominikaner, karmeliter) kallas mendikanter (av latin mendicare, tigga). De har i svenskan brukat kallas för "tiggarmunkar", men de är inga munkar och inte heller några tiggare (trots den latinska termen för dem). Deras ekonomi var inte baserad på jordinnehav som de äldre klostren utan var anpassade till städernas penningekonomi.

Man talar i svenskan traditionellt om franciskan-, dominikan- och karmelitkloster, men den korrekta termen på svenska är konvent. (Observera dock att det engelska convent betyder nunnekloster.) Medlemmarna kallas bröder, inte munkar. Man kan säga en dominikan eller en dominikanbroder men inte en "dominkanmunk".

Både de gamla klostren och mendikantordnarnas kvinnliga medlemmar brukar kallas nunnor, och de har alla levt ett mera kontemplativt liv än bröderna. Också de kvinnliga birgittinerna, som följer en form av augustinregeln, kan kallas nunnor, men de manliga birgittinerna titulerades bröder. Medlemmar av senare tillkomna systraskap inom kyrkan kallas vanligen ordenssystrar. Inom allt detta kan terminologin vara något flytande, men detta är huvudreglerna. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008). Här kan man läsa mer om ordnar och kongregationer i vårt stift.

Mysterium

Mysterium (latin, av grekiska mystérion), ofta översatt med hemlighet, brukar på nutidssvenska betyda något ouppklarat - till exempel ett brott - som pockar på att få en lösning. Ordet har en attraktiv klang, det låter spännande och många spetsar öronen inför det. Populära tidskrifter talar gärna om Egyptens pyramider eller statyerna på Påskön som mysterier. I katolskt språk brukar ordet mysterium användas om de gudomliga hemligheter som vi inte kan genomtränga med förnuftet, särskilt Guds treenighet och hans människoblivande i Kristus. De påminner oss om att Guds vishet står långt över vad vi kan fatta och har därför en klang av vördnad.

Ordet kom också mycket tidigt att brukas om de heliga handlingar som vi nu kallar sakrament. Fortfarande kallas de i östkyrkan för mysterier. Men ordet lever kvar i den betydelsen också i den romerska liturgin, något vi hör när prästen efter konsekrationen uttalar orden "Trons mysterium". Mysterium fídei var också titeln på påven Paulus VI:s encyklika om eukaristin 1965.

Det latinska ordet sacramentum betydde från början "soldated", och av obekant anledning fick det snart den betydelse i det kristna latinet som det sedan har behållit. Under medeltiden fixerades antalet sakrament till sju. Andra heliga handlingar kallas sakramentalier. Sakramentet (egentligen en förkortning för altarets allraheligaste sakrament) kallas också det bröd och vin som i mässan har förvandlats till Kristi kropp och blod. Man förvarar det i ett sakramentshus (tabernakel), man bär ut det till sjuka och ställer fram det för tillbedjan, man brukar det vid sakramentsandakter och sakramental välsignelse och bär det i sakramentsprocessioner. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Mässa

Ordet mässa (latin missa) har en rätt besynnerlig historia. Det kommer av mässans slutord ”ite missa est” (ungefär "Gå, nu skickas ni bort"), där vi i dagens mässa på svenska säger "Gå i Herrens frid." Det kom att uppfattas som "Gå nu är mässan slut", och mässa blev så namnet på gudstjänsten. I östkyrkorna kallas mässan liturgi (av grekiska leitourgeía, "tjänst"), som är ett mera meningsfyllt ord, men mässa har sedan länge slagit igenom i hela västerlandet. 1500-talets reformatorer ogillade det, och i svenskan blev bara ordet högmässa kvar som benämning på söndagsgudstjänsten. (Det användes under medeltiden i motsats till lågmässa, den lästa mässan på vardagar.)

Verbet att mässa har sedan funnits kvar i betydelsen att sjunga eller läsa entonigt, med tanke på prästens recitation under mässan. Mässa som ett ord för gudstjänst blev på nytt allmänt i svenskan först under 1900-talet och kan nu betyda alla möjliga slags gudstjänster. Men i katolsk mening är ordet entydigt. Mässan är alltid firandet av eukaristin, det vill säga frambärandet av mässoffret, och ordet kan inte användas i någon annan mening. Långfredagens liturgi med enbart kommunion är därför ingen mässa.

Mässa i betydelsen marknad (som Svenska Mässan i Göteborg) har gamla anor och beror på att man under medeltiden höll marknader efter mässan på högtidsdagar då många samlades. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)