Lördag den 27 juni
Läsning Klag 2:2, 10–14, 18–19
Skoningslöst skövlade Herren
Jakobs städer och byar,
raserade i sin vrede
alla fästen i Juda.
Han störtade och skändade
riket och dess furstar.
De äldste i Sion
sitter tigande på marken
med jord på huvudet
och klädda i säckväv.
Jerusalems unga kvinnor
sänker huvudet mot jorden.
Mina ögon är söndergråtna,
mitt inre i uppror.
Min livskraft har runnit bort,
ty mitt folk går under.
Barn och dibarn förgås
på stadens gator.
De tigger sina mödrar
om bröd och vin.
De segnar ner likt sårade
på gatorna i staden,
de ger upp andan
i sina mödrars famn.
Vad skall jag säga om dig,
vad skall jag likna dig vid, Jerusalem ?
Vad skall jag jämföra dig med
för att trösta dig, Sion ?
Din nöd är ändlös som havet
– vem kan bota dig ?
De syner som dina profeter såg
var lögn och bländverk.
De visade dig inte din skuld,
så att ditt öde kunde vändas.
Falska och förledande
var deras profetord.
Ropa högt till Herren,
klaga, dotter Sion !
Låt tårarna strömma som en flod
dag och natt,
unna dig ingen vila,
låt inte dina ögon få ro.
Stig upp om natten och ropa
vid början av varje vakt,
töm ut ditt hjärta som vatten,
öppna dig inför Herren.
Sträck dina händer mot honom
i bön för dina barns liv,
de som förgås av hunger
i varje gathörn.
Responsoriepsalm Ps 74:1–7, 20–21 (R. 19b)
R. Glöm inte för alltid dina förtryckta.
Gud, varför har du så länge förkastat oss ?
Varför brinner din vrede mot fåren i din hjord ?
Tänk på din menighet, som du fordom förvärvade,
den stam som du gjorde till din egen,
tänk på Sions berg, där du har din boning. R.
Vänd dina steg till den plats
där förödelse råder utan ände
– allt har ju fienden fördärvat i templet.
Dina motståndare har skränat på din heliga plats,
de har satt upp sina tecken som rätta tecken.
Det var en syn, som när man höjer yxor mot en skog. R.
Alla dess snidverk har de krossat med yxa och bila.
De har satt eld på din helgedom
och orenat ditt namns boning ända till grunden. R.
Tänk på förbundet,
ty våldsnästen finns i varje vrå i landet.
Låt den förtryckte vika tillbaka med skam,
låt den betryckte och den fattige lova ditt namn. R.
Halleluja Matt 8:17
V. Han tog våra sjukdomar,
och han lyfte av oss våra plågor.
Evangelium Matt 8:5–17
Vid den tiden, då Jesus gick in i Kafárnaum, kom en officer fram till honom och bad om hjälp : ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Jesus sade : ”Skall då jag komma och bota honom ?” Officeren svarade : ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene : Gå, så går han, och till den andre : Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare : Gör det här, så gör han det.”
Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom : ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Och till officeren sade Jesus : ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk.
Jesus kom hem till Petrus och fick se hans svärmor ligga sjuk i feber. Han rörde vid hennes hand, och då lämnade febern henne, och hon steg upp och betjänade honom.
På kvällen förde man till honom många som var besatta. Han drev ut andarna med sitt ord och botade alla sjuka, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas : Han tog våra sjukdomar, och han lyfte av oss våra plågor