Onsdag den 19 februari
Ur Lektionarium för vardagar band II utgivet 1993:
Läsning 1 Mos 8:6–13, 20–22
Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken och lät en korp flyga ut. Denne flög fram och åter, tills vattnet hade torkat bort från jorden. Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken. Men duvan fann ingen plats, där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten täckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.
I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri från vatten. Och i andra månaden, på tjugosjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.
Och Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. När då Herren kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter inte mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt från ungdomen. Och jag skall härefter inte mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort. Så länge jorden består, skall härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.«
Responsoriepsalm Ps 116:12–15, 18–19 (R. 17a)
R. Dig vill jag offra lovets offer
eller: Halleluja.
Hur skall jag löna Herren
alla hans välgärningar mot mig?
Jag vill taga frälsningens bägare
och åkalla Herrens namn. R.
Jag vill infria åt Herren mina löften,
ja, inför hela hans folk.
Dyrt aktad i Herrens ögon
är hans frommas död. R.
Jag vill infria åt Herren mina löften,
ja, inför hela hans folk,
i gårdarna till Herrens hus,
mitt i dig, Jerusalem. R.
Halleluja Jfr Ef 1:17–18
V. Må vår Herre Jesu Kristi Fader ge vårt inre öga ljus,
så att vi ser vilket hopp han har kallat oss till.
Evangelium Mark 8:22–26
Vid den tiden då Jesus och hans lärjungar kom till Betsaida förde man fram en blind och bad Jesus röra vid honom. Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: »Ser du något?« Mannen öppnade ögonen och sade: »Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring.« En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt. Jesus skickade hem honom med orden: »Gå inte ens in i byn!«
Ur Lektionarium för vardagar band II utgiven 2022:
Läsning 1 Mos 8:6–13, 20–22
Efter fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.
I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv : ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”
Responsoriepsalm Ps 116:12–15, 18–19 (R. 17a)
R. Åt dig vill jag offra lovets offer eller Halleluja.
Hur skall jag löna Herren
alla hans välgärningar mot mig ?
Jag vill lyfta frälsningens bägare
och åkalla Herrens namn. R.
Jag vill infria åt Herren mina löften,
ja, inför hela hans folk.
Dyrbar i Herrens ögon
är hans heligas död. R.
Jag vill infria mina löften åt Herren
inför hela hans folk,
i gårdarna till Herrens hus,
mitt i dig, Jerusalem. R.
Halleluja Jfr Ef 1:17–18
V. Må vår Herre Jesu Kristi Fader ge vårt inre öga ljus,
så att vi ser vilket hopp han har kallat oss till.
Evangelium Mark 8:22–26
Vid den tiden då Jesus och hans lärjungar kom till Betsáida förde man fram en blind och bad Jesus röra vid honom. Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade : ”Ser du något ?” Mannen öppnade ögonen och sade : ”Jag ser människorna : de liknar träd, men de går omkring.”
En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt. Jesus skickade hem honom med orden : ”Gå inte ens in i byn !”