Kardinal Arborelius om påve Benedikt

Benedikt XVI – in memoriam

När någon vi älskar dör tar det alltid tid för oss att fatta att vi inte får ses mer – här på jorden. När Kristi ställföreträdare på jorden dör, är det inte riktigt samma sak. Även om vi älskar påven som person, älskar vi honom först och främst som bärare av Petrus-ämbetet, som den kristna enhetens bärare. Det finns alltid en slags eskatologisk accent i detta uppdrag: även om enheten är förkroppsligad i honom, så pekar han alltid utöver sig själv, hän mot den förhärligade Kristus som i sig vill göra alla till ett. I påven pekar allt vidare. Vi fastnar inte så mycket vid hans person. Det är något sakramentalt över påven som ger oss hopp och glädje mitt i sorgen och saknaden. Vi kan inte sörja på riktigt, eftersom vi litar till fullo på Kristi uppståndelse och hans seger. Det är ju det som varje påve genom allt det han säger och gör vill inpränta i oss, Guds heliga folk. Hur skall vi då kunna gråta och sörja som om vi inte hade detta evighetshopp?

I vissa påvar ser vi mer det personliga, i andra mer deras ämbete. Det speciella med Benedikt XVI var – i alla fall i mina ögon – att person och ämbete var så sammanlänkade. Jag skall aldrig glömma första gången jag fick hälsa på honom personligen. Det var i samband med en allmän audiens på Petersplatsen, som jag deltog i tillsammans med våra diakoner. Som vanligt satt vi biskopar och andra som skulle få privilegiet att hälsa på påven personligen och småpratade lite med varandra. Jag minns ännu att jag satt bredvid en brasiliansk benediktinabbot, som berättade att drottning Silvia besökt hans kloster. När min tur var kommen att hälsa på påven, visste jag inte riktigt hur jag skulle vrida och vända på mig för att kyssa hans hand, för han stod upp. När man gick upp för att hälsa på Johannes Paulus II var det mycket lättare: han satt och det var bara att falla på knä och kyssa hans hand. Just detta sätt att ta emot sina biskopar som Benedikt XVI hade blev för mig ett talande tecken på hans sinne för kollegialitet. Vi var hans biskopar. Han var ett med oss. Samtidigt blev hans primat just därför så tydligt och övertygande. Jag kommer inte riktigt ihåg vad han sade mer än att han tog sig god tid och intresserade sig för Sverige. Det som slog mig mest var hans försynta, ödmjuka, ja, nästan blyga sätt, som var helt omskakande. Nästa gång jag träffade honom var i samband med en speciell audiens för oss i det Påvliga Familjerådet och då var det minst lika omskakande när han sade till mig: ”Wir kennen uns ja schon”.

Under den stora och högtidliga avslutningsmässan för Världsungdomsdagen i Sydney i juli 2008, satt vi biskopar bakom påven när han på den stora estraden på Randwicks hästkapplöpningsbana firade mässan. Vid sluthälsningen på alla möjliga språk hade ministranten fått oordning på sina papper och då hörde man en lite nervös fnittring. Jag trodde först att det var ministranten som av pur förskräckelse fnittrade till – men sen fick jag veta att det var påven själv. Just den lilla påvliga fnittring har för mig alltid hört med till bilden av Benedikt, som vissa så orättvist sett som en trons rottweiler. Den visar att också Petri efterträdare kunde bli lite förlägen.

Man kommer att skriva mycket, och det med rätta, om Benedikt XVI:s betydelse för Kyrkan i en tid, då hon som kanske aldrig förr blivit ansatt av en smygande urholkning av trons substans. Med skärpa och klarsyn kunde han analysera den relativism, som riskerade att smyga sin in i de troendes inre och så underminera deras relation till Gud. Benedikt ville inte använda auktoritetsargument utan milt men väl underbyggt övertyga oss om att det bara är i Kristus vi finner sanningen. Med öm, faderlig hand försökte han lotsa oss genom ett tidsskede, då det mer än någonsin tidigare har visat sig att kyrkan inte är någon massrörelse. Säkert låg det i Guds försyn att ge oss en mild och klartänkt professor för att hjälpa oss, den lilla rest troende som ännu av hela sitt hjärta vill leva, tänka och handla som katoliker, att gå trygga genom den öken där vi lever. Vi kunde inte ha fått en ömmare och samtidigt mer skarpsynt herde i den tid vi lever i.

Samtidigt som Benedikt var så helt katolsk ända ut i fingerspetsarna, var han öppen för allt och alla. Och just detta är i sanning så helt katolskt: att båda vara heligt övertygad om att Gud har anförtrott trons fulla sanning till sin heliga katolska kyrka – och att lita på att just denna gåva gör oss i stånd att känna igen något av detta i de troende av andra religioner som vi möter. Benedikt XVI förde verkligen vidare den öppenhet för andra religioner som Johannes Paulus II betonade så tydligt och som påven Franciskus för vidare.

En av hans starkaste utsagor som har ristat sig in i mitt medvetande gäller hur han ser på Israel, som gått genom historien som Herrens lidande tjänare. Benedikt – eller snarare kardinal Ratzinger, för han skrev det redan då - säger nämligen att det lidande som Israels folk fått utstå genom historien är dess sätt att koncelebrera eukaristin tillsammans med den lidande Tjänare som Guds människoblivne Son är. I mässoffret tar Kristus på sig allt det lidande som hans eget folk fått utstå och gör det till ett lovoffer åt sin himmelske Fader. Här anar vi hur den pojke som en gång drogs in i Hitlerjugend i bön och teologisk reflektion har brottats med det mysterium som mänskligt lidande och skuld är och med förhållandet mellan det gamla och nya förbundet för att slutligen i eukaristin få ljus att förstå det djupare sammanhanget. I eukaristin vill jag också frambära Benedikt XVI och hela hans liv och gärning till Guds oändliga barmhärtighet. Må han vila i frid! Må hans djupa insikt i trons sanning styrka oss i vår svaghet.  Må hans ödmjukhet – och hans lilla fnittring – glädja oss i vårt svårmod och trösta oss som nu sörjer en kär vän, en emeritus-påve som stod troget vid sin efterträdares sida.

+Anders Arborelius ocd