60 år sedan öppnandet av Andra Vatikankonciliet

Idag för 60 år sedan inleddes det tjugoförsta ekumeniska konciliet (kyrkomöte för hela katolska kyrkan): Andra Vatikankonciliet.

Det första konciliet hölls i Nicea i nuvarande Turkiet år 325 och samlade ca 250 biskopar från hela det romerska riket. Under Andra Vatikankonciliet var omkring 2500 biskopar samlade samtidigt. 2881 biskopar deltog under minst session under de fyra år som konciliet varade.

Under sitt inledningstal sade påven Johannes XXIII bl a följande:

"Kyrkan, allas kärleksfulla mor Moder Kyrkan gläder sig över att hon, som en gåva av Guds enastående försyn, får uppleva denna efterlängtade dag, då det andra ekumeniska konciliet i Vatikanen tar sin högtidliga början, under beskydd av Guds Moder, jungfru Maria, vars moderskap vi firar i dag, och här vid den helige Petrus grav. Den allvarliga verkligheten och dess frågor, som mänskligheten brottas med, är oförändrade trots att nästan tjugo århundraden har förflutit: Kristus Jesus är fortfarande mittpunkten i människornas historia och liv. Antingen håller de fast vid honom och hans kyrka och åtnjuter ljusets, ljuvhetens, den rätta ordningens och fridens gåvor från honom; eller också lever de utan honom eller i strid med honom och står medvetet utanför kyrkan, med åtföljande förvirring och bittra konflikter i de ömsesidiga relationerna, så att risken för blodiga krig är överhängande.

Vid öppnandet av det andra ekumeniska konciliet i Vatikanen blir det som aldrig annars uppenbart att Herrens sanning består för evigt. Tidsåldrar följer på varandra, människors skiftande åsikter avlöser varandra, och ibland skingras de villfarelser som uppkommit lika snabbt som dimman när solen går upp.

Kyrkan har alltid bekämpat dessa villfarelser och inte sällan uttryckligen fördömt dem på det mest eftertryckliga sätt. I dag gäller det för Kristi Brud att sätta in barmhärtighetens läkemedel, hellre än att tillgripa stränghetens vapen. Hellre än att fördöma tänker hon möta dagens behov genom att bättre förklara innehållet i sin lära. Inte så att det saknas bedrägliga läror, åsikter och faror, som borde bemötas och bekämpas, men eftersom allt detta så uppenbart strider mot allt vad rätt och rättfärdighet heter och har visat så ödesdigra frukter, kan människor i dag själva fördöma dem, i synnerhet de livsstilar som medvetet avvisar Gud och hans bud, hyser övertro på teknikens framsteg och tror att välfärd är detsamma som ett behagligt liv.

Man upplever mer och mer att den mänskliga personens värdighet och utveckling står på spel och måste värnas och främjas. Det mest angelägna, som man nu äntligen har insett, är att förtryck av andra, vapenmakt och politisk dominans aldrig kan råda på de problem som plågar världen och leda till en lycklig lösning. Under sådana förhållanden vill den katolska kyrkan genom detta ekumeniska koncilium höja den religiösa sanningens fackla och visa sig som allas kärleksfulla mor: inbjudande, tålmodig, full av barmhärtighet och godhet mot de barn som lämnat henne, och säga till människosläktet, som dignar under så många svårigheter, detsamma som en gång Petrus sade till den olycklige mannen som bad honom om en allmosa: Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå. Kyrkan erbjuder inga förgängliga rikedomar åt dagens människor och lovar inga jordiska paradis. Hon räcker dem den himmelska nåden, som upprättar och ger dem värdigheten som Guds barn, detta kraftiga skydd och denna hjälp att göra deras liv mera mänskligt. Hon öppnar sin läras källor på ett rikare sätt, så att människorna i ljuset från Kristus helt kan förstå vilket mål de bör eftersträva. Genom sina barn vill hon överallt vidga utrymmet för den kristna kärleken, detta oöverträffade medel att rycka upp fiendskapens sådd med roten och främja endräkt och fred, byggd på rättvisa och allas broderliga samhörighet."